torsdag 6 oktober 2011

Funderat lite....

Jag är ju uppväxt i ett litet samhälle, där alla känner alla eller åtminstone känner till. Möter man någon på byn eller i trappuppgången så säger man Hej, det hör lixom till, annars blir man stämplad som ouppfostrad. När jag sedan vid tolvårs ålder flyttade till Uppsala så blev kontrasten stor och min unga hjärna blev på tok förvirrad. Nu visste jag ju knappt hur mina grannar i samma trappuppgång såg ut eller vad de hette. Ingen sa heller Hej när man möttes, fick mest en konstig blick och jag undrar om de inte stämplade mig som en knäppis. När man var ute och gick och brände av det gladaste leendet och sa ett käckt Hej vid möte med en äldre dam så kunde man se hur damen stelnade till, fick en bister min och tog ett stadigare tag om sin handväska. Helt plötsligt stod det klart att jag var en halvknäpp hulligan i folks ögon. Som tur var hade jag min pappa kvar i det lilla samhället och kunde åka dit och vara mig själv mellan varven. Vid sjutton års ålder fick jag nog och flyttade ut på landsbygden igen, drä man blinkade med lysena till bekanta man mötte på vägen, hejade glatt på både gammal och ung. kunna namnet på alla i trappuppgången och dessutom veta hur de ser ut. Det var verkligen skönt att få komma hem igen även om det har en baksida med allt, i det lilla samhället är man aldrig anonym och alla vet i stort sätt allt om dig även sånt du själv inte hade en aning om. Numera bor jag som bekant riktigt ute på landet och det hejas på alla man möter i bil och gåendes, och skulle det nu vara nån som inte hälsar tillbaka så muttrar jag lite surt, jävla turister som inte vet hur man uppför sig, men det är bara jag som hör mitt mutter ;) Jag jobbar i stora staden och det händer att jag ibland får för mig att göra ett socialt expriment och hälsar på gamla damer, första gången höll hakan på att drämma rakt ner i asfalten när damen förvånat log tillbaka och sa god dag. När jag testat tillräckligt många gånger insåg jag att när man kommit upp i min ålder så misstas man inte för hulligan utan det uppfattas rent ut av trevligt även av damer i den anonyma staden, märkligt....

6 kommentarer:

  1. Ja, så är det!
    Du ser nog inte så farlig ut längre!!!
    Fast jag brukar också hälsa på de flesta som jag möter!
    Hyfs och uppfostran ligger bakom, men också tanken på att det kanske är den enda kontakten som den människan har med en annan människa i dag.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Här i sta'n skulle man inte hinna hälsa på alla man möter men i den lilla orten i Spanien där vi var i somras hälsar man på alla man möter även om man aldrig sett dem förut. Trevligt, tycker jag.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Visst känns det trevligt när man känner igen de flesta man möter i byn eller på Maxi, men ibland kan det även vara jobbigt, eftersom de säkert vet något om mig som jag inte vet!:O))Kram o visst skjorta är lite så där på gränsen...till att användas..

    SvaraRadera
  4. Jo nog är det så som du beskriver - men nu då man är äldre är det lättare att hälsa .
    Le - o hela världen ler till dig!
    Kramisar o var rädd om dig

    SvaraRadera
  5. Oj... vad rätt du har! Jag är lite som du... en som gärna pratar med folk på gatan, i bussen eller i varuhushissen. Det kan bli lite konstigt ibland... även om de flesta nog inte vill vara oartiga.
    Alltid kan man glädja nån... så fortsätt!!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Här i vår lilla by hälsar alla på alla och dom som inte gör det blir stämplade som "inflyttade" med en fnysning...men "dom" börjar lära sig så småningom :) Jag prövade på storstadslivet en gång men tacka vet jag landet!! Ha en skön helg!

    SvaraRadera