måndag 23 februari 2009

Skitmåndag!!

Iofs är väll alla måndagar mer eller minder skit men den här är mer i stora mått. Började med ett dystert besked på jobbet, en av våra kollegor som insjuknade i lungcancer förra våren avled i lördags morse. Kände henne inte så jättebra men sorgligt är det iaf. Det blir som en påminnelse om hur skört livet är och hur viktigt det är att ta vara på dagen och inte låta livet springa iväg. Minnena av mormor kom till ytan, hon dog i lungcancer när jag väntade mitt första barn. Det gick fort av attan och vi hann knappt fatta vad som hände. Goa busiga mormor! Mitt tydligaste minne av mormor är när hon står med ena knät på en stol, cigg i mungipan och vänder våfflor. Hon kunde verkligen reta gallfeber på mig men hon var väldigt speciell och livet blev tomt utan henne.
Väl hemma och vid spisen för att fixa middagen upptäckte jag att vi har stopp i avloppet, här upp mellan kök och badrum så det är inte skit med stort S men trevligt är det inte och det luktar verkligen inte kanelbulle i vårt hus. Suck där rök min myskväll med symaskinen, jag som köpt bordsfilt (istället för grytlappsvadd) för att sy lite necessärer. Ja ja, det finns fler kvällar. Nu är det dags att ge KG en hjälpande hand igen...
Hoppas ni andra har en bättre måndag och slipper stå barfota i badrummet med kolsvart äckelvatten runt fötterna!!

3 kommentarer:

  1. Usch så tråkigt med din arbetskamrat. Livet är verkligen skört.

    Till lite roligare saker; Min bonusbror och hans sambo blev jätteglada för filten (som jag redan visste att de skulle bli). Ville bara tala om det för positiva kommentarer kan man aldrig få för många av. Särskilt inte en - för dig - tung dag som denna.Tack än en gång för att du ställde upp och fixade den finaste doppresenten man kan få!

    KRAM goa du!

    SvaraRadera
  2. Jag håller med dig, du har haft en riktig skitmåndag! Skickar en Bamsekram som tröst!
    Kramar Ullis

    SvaraRadera
  3. Ja det var en skitmåndag du hade. Hoppas att din tisdag blir bättre.
    En stor tröst kram till dig.
    Kram Kerstin

    SvaraRadera